En sluten cirkel

ADHD överdiagnostiseras som det är nu, finns det de som anser. Istället för ordentlig uppfostran från icke lata föräldrar kräver vårdnadshavarna diagnoser för att slippa engagera sig. De gör sina uppgifter i skolan eftersom lärarna inte låter dem komma undan, men väl hemma på eftermiddagen finns inte disciplin nog att göra läxor. Föräldrarna klagar på att barnet har svårt att fokusera på sina uppgifter, inte kan städa sitt rum, sitta still vid matbordet osv fast en annan lätt kan se var felet ligger. Sådana där barn som kan bara de vill, bara de skärper sig och får anledning nog till det. För ibland leker de ju så bra och ibland gör de vad man säger åt dem.

Kan vi skippa myten nu om att en person med ADHD är likadan precis överallt? Självklart kan en person med ett neuropsykiatriskt funktionshinder också skärpa sig och anpassa sig när så krävs och självklart har omgivningen och omgivningens bemötande betydelse för hur en person med ADHD fungerar och ger respons. Precis som man kan pressa sig att vara uppe lite till, göra lite mer även när man är dödstrött så går det. Till en viss gräns.

Till en viss gräns har också föräldrarnas inverkan betydelse för hur barnet är i sin diagnos. Det finns bra och mindre bra sätt. Det finns sätt som utvecklar och det finns sätt som inte gör det. Och på det sättet är en förälder till ett barn med npf lika delaktig, ansvarig och påverkande som en förälder till ett barn utan npf.
Ska föräldrar till barn med npf ställas ansvariga för hur deras barn mår i just sin diagnos behöver alla föräldrar ställas till svars. Och det finns inte i min värld att föräldrar till barn med npf inte skulle göra precis allt vad som står i deras makt och kunnande för att deras barn ska må bra. Precis som föräldrar till barn utan npf gör!
Kan vi också skippa myterna om vad barn med adhd alltid gör? Ett barn med adhd måste inte begå kriminella handlingar, ett barn med adhd måste inte bokstavligen klättra på väggarna, ett barn med adhd behöver inte nödvändigtvis ha problem i skolan och ligga efter. Det går inte att säga vad varje person med npf har inom sig eller visar.

Kanske...

Kanske, hon känner ett utanförskap hela livet, kanske hon undrar vad det är som är fel när alla säger att det är så rätt. "Du som är så duktig kommer att klara allt". Kanske hon klarar allt men med mycket större insats än alla andra, det är bara det att insatsen inte alltid syns.
Kanske hon känner en oro i sin kropp som hon dämpar med svält, kanske hon gör allt för att göra det som alla andra gör, för att passa in. Kanske när tonåren kommer orkar hon inte längre och försöker utplåna sig själv från jordens yta, kanske kommer ångesten krypande i vuxen ålder och stundtals sveper bort alla vettiga tankar, kanske kurar hon ihop under täcket och omfamnar sig själv i mörkret.
Kanske, till slut, en vis man, som känner till utanförskapet, berättar vad ingen tidigare har kunnat berätta. Där alla nickat och sagt att allt är så rätt och så bra istället tyst observerar och till slut säger "Jag vet vad som är fel." "Jag vet vad som är fel och jag vet vad du kan göra. Jag ska hjälpa dig." Kanske från den dagen förändras livet för en endaste människa och ett hopp väcks och blir till ljus och glädje. Glädje över att känna och leva. Glädje över att vara sådär precis som alla andra.
Kanske en dag står hon där med egna barn och säger till dem "Jag vet och jag förstår" när alla säger att allt är så rätt och så bra och man kan bara man vill. Då tar hon dem i famnen och möter världen tillsammans.



style="font-size:85%;">


http://user.tninet.se/~fxg297r/
http://www.dr-olalundin.com/